Idag tog jag och Charlie en promenad till Tornby. Han behövde ett nytt halsband. Eller behövde gjorde han väl kanske inte, men jag ville köpa ett till honom som är hans. För dom halsband han använder är Vilses och Ristas. Men nu skulle han få ett alldeles eget!
Vi gick först till Fyra Tassar/Djurmagasinet. Där var det riktigt dåligt med halsband. Det fanns bara gigantiska eller pyttesmå. Vi var där inne ganska länge för jag letade noga på alla krokar om det kanske kunde hänga nåt i hans storlek. Men icke. Så då gick vi vidare till en annan djuraffär (som jag inte vet vad den heter). Där fanns det några i Charlies storlek, även om måttangivelsen inte sa så. Jag hittade ett svart och rött halvstryp som passade, trots att lappen sa storlek 45cm! (Rista har storlek 50 cm) Dom hade en våg i butiken så jag passade på att väga honom. 39,3kg visade vågen på. Så han har gått upp en del sen han kom till mej.
Jag letade också efter en sele till Olof på båda affärerna. Men det fanns ingen i hans storlek. Den han har nu har blivit för liten. När jag köpte den var den för stor, men jag trodde att den skulle bli lagom när han vuxit klart. Men nu har han alltså växt ur den. Tyvärr verkar det inte vara så lätt att hitta en likadan, för det är en sån jag vill ha. Det är en hurtta sele av den lite äldre modellen. Nu verkar det som att butikerna bara har de nya hurtta modellerna. Men nånstans ska jag nog hitta den. Jag har tittat lite på nätet, och den finns hos några internetshopar. Men helst vill jag slippa betala massa frakt och jag har några butiker kvar att kika i här i stan.
Idag tog vi en tur över Valla-hagarna. Det är många som går där så det brukar finnas en stig att gå på genom hagarna. Visst fanns det en stig, men den var upptrampad av hästar så det var inte världens enklaste stig att gå på. Men när vi tagit oss genom den största hagen blev det bättre. Då var stigen upptrampad av människofötter och enklare att ta sig fram på. Rista och Charlie klagade dock inte när vi gick på häststigen, men jag och Olof hade lite svårare att ta oss fram.
Klicka på bilderna så blir de större. Tyvärr är kvalitén på bilderna lite si sådär. Jag vet inte om det är fotografens eller kamerans fel… 
Olof hamnade på fel sida av staketet.
Jag och Charlie fick gå tillbaka och möta honom.
Rista fick ockå lov att kolla så att alla var med. Det är viktigt tycker hon, och ser det som hennes uppgift att hålla ihop flocken.
Rista brottar ner Charlie och Olof hejjar på.
Rista lipar. Äckligt med massa hår i munnen kanske?
Han är helt underbart söt min lilla pluttälskling!
Det syns kanske lite dåligt, men det är ganska djup snö.
Rista kittlar Charlie som gapskrattar?
Här kan man sitta.
Mitt älskade snötroll.
Charlie har hittat nåt spännande att undersöka.
Olof är nyfiken på vad Charlie hittat, men kan inte riktigt ta sig fram…
Det är allt nåt spännande där bortåt.
Äntligen plogad mark så man kan rulla sig.
Ordentligt ska det rullas.
Tjoho! Pinnar!
Hur ska man få loss dom här?
Man kanske kan gnaga av den?
Tripp, trapp, trull
Gullehunden!
Herren på täppan
Sötnosarna
Ett försök till uppställning.
Det har varit fullt upp denna vecka. Jag har jobbat som fröken nästan alla dagar och de dagar jag inte varit fröken har jag fått hoppa in på posten på sjukhuset.
Hundarna har haft Claire här på dagarna och de har gått promenader med henne. På kvällarna har det blivit mest vanliga promenader när jag kommit hem, så någon vidare aktivering har det inte varit. Men för att trötta ut vovvarna lite så har jag testat att låta dom dra, i alla fall hoffarna.
Jag testade drag förra fredagen för första gången. Jag tog två petflaskor på 1,5 l och fyllde dom till ungefär hälften med vatten. Jag band ihop dessa och fäste dem på en lina som jag i sin tur fäste på en sele. Charlie fick börja dra. Först gick vi i kanske 15-20 minuter så han fick rasta av sig och bli uppvärmd. Sen satte jag på honom selen och så fick han gå vid min sida och dra. Först undrade han nog vad det var frågan om, men sen gick han fint. Efter ett tag bytte jag till Rista så hon fick dra. Hon var jätteduktig. Jag trodde hon skulle vara väldigt skeptisk till flaskorna, men det gick hur bra som helst. Hon fick ju chansen att spana in flaskorna medan Charlie så hon hade ju vant sig vid ljudet.
Det är svårt att se hur jobbigt det är att dra. De ser inte ”plågade” ut när dom drar, men när jag tar av selen blir de jätteglada, särskilt Charlie, så lite jobbigt måste det ju vara.Vi har provat att dra två gånger och de verkar trivas bra med det. Rista se ut att trivas lite mer än Charlie. Och jag tror att detta är väldigt bra för hennes självkänsla. Hon tycker nog att flaskorna är lite konstiga, men hon drar jättefint och är fokuserad och man ser att hon tar i när vi går i uppförsbackar. När hon får beröm ser hon jättestolt ut och hon känner nog sig duktig. Hon gillar ju att jobba, och detta verkar passa henne bra.
Nu använder jag bara deras vanliga spårselar, men om detta är något som vi kommer fortsätta med ska jag skaffa riktiga dragselar. Sen är det inte optimalt att dra petflaskor heller. Det funkar bra nu när det är snö och så länge vi går på plan mark eller i uppförsbackar. Nedför så kommer ju flaskorna glida iväg. Så det blir nog att skaffa kättingar eller något annat lämpligt om vi fortsätter med dragträningen.
Vi passar också på att använda all denna underbara snö som vi fått till att trötta ut vovvar. De får pulsa i snön och så får de springa lösa och busa i djupsnön. Det ser kul ut när de springer, allt går i slow-motion. Lite synd om Olof är det dock. Han ”simmar” i djupsnön och har lite problem att ta sig fram, men han kämpar på bra och vill gärna springa lika fort som hoffarna
Nästa veckar blir lugnare för mig, jag jobbar bara två dagar (vad jag vet nu iaf). Så då har jag mer tid till att träna vovvar.
Idag är jag trött. Jag fick inte sova mycket inatt då Rista hade sprutdiarré… blä. Stackars gumman. Men hon är superduktig som väcker mig så vi hiner ut i alla fall. Hon ställer sig bredvid mig och piper i mitt öra och krafsar på sängen. Två gånger var vi ute i natt och det blev inte mycket sömn efter första gången då jag sov med ett öra vaket för att höra om det var dags igen.
Jag jobbade idag klockan 7-12. Trodde Rista hade fått ur sig allt inatt, men det väntade en pöl med bajs på vardagsrumsgolvet när jag kom hem. Nu har jag sanerat med såpa och klorin och vädrar för fullt med balkongdörr och fönster öppna. Det blir lite kallt här inne, men det är tvunget.
Hoppas magen repar sig snabbt. Ska koka lite risgröt till henne som hon får börja äta lite försiktigt av i morgon.
Dom andra hundarna har inget fel på magen, så det är nog inte ”vinterkräksjukan” hon fått, utan det är nog hennes krångelmage som är i farten igen. Då brukar hon repa sig på någon dag.
Gick nyss till universitetet för att möta Martin. Men någon Martin såg vi inte till och inte svarade han i telefon heller, så vi gick hem igen.
Det finns en massa långa bänkar utmed gångvägen på universitetet. Olof vet ju att man får godis när man hoppar upp på dom så det gjorde han. Och när Olof fick godis ville såklart de andra vovvarna också ha, så de fick en smakbit de med. När vi kom till nästa bänk hoppade Olof upp igen. Charlie hade snabbt förstått vad som gällde så han hoppade upp han med. Dock tog han i lite för mycket så han hamnade på andra sidan av bänken. Men han hoppade tillbaka över ryggstödet och satte sig på bänken för att få sin godbit. Tänk om de kunde lära sig alla moment så här snabbt och enkelt. Då skulle det bara vara att åka på några lydnadstävligar och titta på Härliga hundar har jag!
Charlie har gått mig på nerverna de senaste dagarna. Han har inte varit nöjd med den aktivering han fått så igår tänkte jag att han minsann skulle få så han teg 
Först gick jag en promenad med alla tre. Sen gick jag hem och lämnade Rista och Olof och hämtade lite leksaker för att köra uppletande i djupsnön med Charlie. Tänkte att det skulle vara en bra kombo av fysisk aktivitet och nosarbete. Vi knatade iväg en bit mot skogen och jag hittade ett bra ställe med öppen mark på ena sidan stigen och skog på andra sidan. Jag band Charlie och gick ut några meter på fältet och gömde en leksak. När jag kom tillbaka hoppade Charlie rakt upp och smockade till mig på hakan, han var lite ivrig…. Jag släppte honom och sa ‘leta’. Då tog han tygpåsen där de andra leksakerna låg och ruskade om den så en leksak ramlade ut. Han tog den leksaken och rejsade fram och tillbaka på stigen. Jag hade svårt att hålla mig för skratt samtidigt som jag tänkte att detta skulle bli en katastrofträning. Jag håvade in Charlie, tog leksaken av honom, hängde upp påsen i ett träd och skickade ut honom i rutan. Då skuttade han snabbt ut och hämtade leksaken utan problem. Han sprang mot mig i full fart men fortsatte förbi mig och sprang några vändor på stigen fram och tillbaka. Jag ropade in honom, men det brydde han sig inte om. Då fick jag en bra idé! Jag satte ut benet för att hindra hans framfart på stigen. Men inte brydde han sig om det… Och inte hoppade han över eller vejde för benet… nejdå, han sprang rakt in i benet så jag damp i backen… bra idé, verkligen. Mitt tålamod började ta slut och jag röt åt honom att stanna. Det funkade. Katastrofträning, tänkte jag än en gång. Men jag gav inte upp. Jag band fast Charlie vid trädet igen och la ut leksaken på den öppna sidan av stigen. Han sprang ut och hämtade leksaken utan problem igen, men nu var han duktig som kom tillbaka till mig med den, utan tokvarv. Vi fortsatte med några skick åt båda sidor av stigen och han skötte sig fint. Han började jobba med nosen mer och inte bara med benen och det var skönt att se att han kunde ta det lite sansat iaf och fokusera på sin uppgift. När han spårar har han full fokus och ägnar sig åt spårandet fullt ut. Men i detta moment finns ju utrymme för lite större svängar och så blir han så uppspelt. Det är mycket krut i Charlie och han är en fantastisk arbetshund när han väl rusat av sig allt tok. Jag trodde att promenaden innan skulle ha räckt, men så var det visst inte. Han verkade i alla fall lite tagen av arbetspasset och var nöjd när vi gick hemåt. Fast utmattad var han knappast….
Vad snabbt helgen passerade!
I fredags var det samträning. Jag tog med mig Charlie och knatade bort till Ryds motionscentrum där vi skulle ses, jag och Elin. Där stod en lagottohane med sin matte som också ville vara med på samträningen. Vi pratade lite och sen kom Elin. Det var så mycket snö på planen så vi tog en promenad i spåret i stället. Det var trevligt att gå och snacka hund med andra hundnördar Efter rundan släppte vi hundarna så dom skulle få busa lite. Tjoho sa Charlie och studsade fram till lilla Koira. Hon tyckte nog att han var lite för påflugen och äcklig så hon försökte tala om för honom att hon inte ville leka. Men då började Charlie skälla uppmanande i stället. Då blev han ju ännu äckligare i Koiras ögon… Lagottohanen brydde han sig inte om. Efter ett tag kopplade jag Charlie, för det blev ingen lek, han bara trackade Koira med sitt skuttande och skällande. Då lekte Koria och lagotton lite och det blev tyst och lugnt Jag trodde det var bara Rista som var skällaren i familjen, men det finns visst en till… Dumma hoffar Det finns lite bilder från träffen på Elins sida.
Det blev ett klickpass på fredag eftermiddag också. Rista fortsätter med sin klossträning. Charlie tränas i fotposition och Olof tränas i backa.
På fredag kväll gick jag och Martin till [hg] på avskedsmiddag/fest för två vänner som flyttar till Göteborg denna vecka. Det var trevligt att gå ut, det var evigheter sen vi var ute sist, jag tror det var så länge sen som i augusti på kräftskiva. På lördagen hade vi två vänner här på middag, så det har varit en social helg.
På söndagen var det dags för ett till klickpass. Jag bytte ut Ristas ”kloss” från en bok till en fyrkantig korg/låda. Den var inte så bra märkte jag, för den välte vid ett tillfälle när hon klev upp för nära kanten. Så jag bytte tillbaka till boken. Jag håller på att luska ut nåt annat att ha i stället för boken, för den är lite för låg tycker jag. Charlie tränas vidare på fotposition och Olof börjar fatta att han ska gå bakåt.
I morse ringde dom från jobbet och frågade om jag kunde hoppa in på ett annat ställe. Jag skulle ”vakta” rehab-bassängen i några timmar. Det passade bra, för då kunde jag plugga lite samtidigt. Jag har tenta i morgon, så det blir nog lite mer plugg i kväll, efter att hundarna fått sitt.
Innan jag åkte till sjukhuset tog jag en runda med hundarna. Då mötte jag ”fylle-gubben”. Ja, vi kallar honom så, fast han varit nykter i x antal år. Han är väldigt pratglad och brukar börja prata/ropa med en fast man är många, många meter bort. Han har en schäferblandning så han brukar alltid ha nåt att säga om hundarna, men sen brukar han prata om allt möjligt. Jag vet väldigt mycket om han och hans liv… Nu har han varit tyst ganska länge, man har kunnat se honom i skogen utan att bli ropad till. Men idag var han pratsugen igen. Han började med att ropa: ”Undrar hur många hundar det finns i Sverige egentligen?” Jag hade inte tid att stanna så jag ropade tillbaka samtidigt som jag gick att det finns nog en hel del. ”Ja, du har ju tre… tänk om alla hade tre hundar”, fortsatte han. Och så började han prata om vad det var för hundar jag hade och hur gamla de kan bli, och sen pratade han om snön och att han ville att det skulle bli vår. Ganska mycket han vi prata om fast jag inte stannade utan bara saktade in och gick långsamt i från honom. Man känner sig lite taskig som inte stannar och pratar med honom, men han är nog van att föra samtal på detta sätt verkar det som.
Så lät det i köket idag.
Jag har äntligen tagit tag i klickerträningen igen. Jag har hållit på i perioder med Rista och tänkte att det är dags att sätta igång igen nu. Olof och Charlie fick höra klickern för första gången idag.
Med Rista tränade jag klossträning.Vi har tidigare tränat tasstarget så till en början satte hon en tass på boken som jag använde som kloss. Men hon fattade snabbt att hon skulle upp med två tassar och stå still. Inte för att jag vet vad jag ska med det momentet till, men det är bra hjärngympa iaf.
Rista har varit lite skeptisk mot inomhusträning så jag har därför mest hållit till utomhus. Inne så blir hon lite låg och tar inte några egna initiativ, lite osäker skulle man kunna tolka det som. Jag har inte försökt ”bota” henne, utan i stället tränat ute där hon är som vanligt. Men nu när vi har konkurrenter som står och dreglar på andra sidan kompostgallret när vi tränar så är det mer fart i Rista. Det är såå bra för Rista på många sätt att leva med andra hundar.
Olof och Charlie blev inklickade. I korta stunder fick de komma in i köket och äta ost och höra klicket. När det var dags för hundskifte i köket stod det två dreglande hundar på tur i hallen som försökte smita in när jag öppnade gallret. I love konkurrens!
Jag ska försöka ha korta klickersessioner i köket nästan varje dag nu för att verkligen komma igång. Jag har plockat fram mina klickerböcker och en aktivitetsbok som jag har för att få tips och idéer. Nu ska hjärnan slipas på vovvarna
Och nu har jag skrivit det i bloggen, så det blir lite press på mig!
I dag är det Charlies födelsedag. Hipp hurra på 2-års dagen!
Lite firande ska det allt bli med tårta eller något annat smaskigt.
Idag på förmiddagspromenaden hände nåt som fick mig lite full i skratt. Jag är väldigt hänsynsfull när jag är ute med alla tre hundarna. Jag stannar och går åt sidan för att släppa fram folk om det är trångt och håller mig så långt åt sidan jag kan när vi får möte. Jag brukar hålla hoffarna på bortsidan för att de är väl dom som är mest otäcka. Nu när det är så pass mycket snö blir gångvägarna lite smalare och det är svårt att gå åt sidan om man inte vill hamna ute i snövallen. I alla fall, idag mötte vi en tjej på gångvägen. Det var inte speciellt trångt och jag hade hoffarna på bortre sidan och Olof gick i mitten av gångvägen. Jag halade in Olof lite så han gick närmare mig precis vid mötet. När vi var jämsides tittade Olof på tjejen och hon hoppade ut i snövallen! Jag har aldrig varit med om att någon blivit rädd och gått omvägar för Olof! Det var nästan så jag skämdes lite för att hon blivit så rädd, men det gick snabbt över. Det var ju knappast mitt fel, jag höll mig så långt åt sidan jag kunde. Hade det varit Rista eller Charlie som tittat på henne kan jag mer förstå att man kan bli rädd, men inte lilla söta Olof. Jaja, lite kul var det allt.
